Hur kommer det sig att det för mig har varit ett näst intill oöverkomligt hinder att öppna siten och skriva något på bloggen? Har funderat länge redan som du ser. Min högst personliga analys är denna: Det finns ingen direkt mottagare till en blogg. Inom den kommunikation jag lär ut är mottagaren den allra viktigaste deltagaren i processen. Ju mer jag känner och kan läsa av min mottagare desto bättre kan jag kommunicera. Men här finns ingen mottagare att känna. Ingen som jag vet något om i alla fall. Nu sitter jag och skriver rakt in i datorn med bara mig själv som sällskap. Det känns ovanligt och lite bisarrt om jag får tala öppet. Kanske är det därför som bloggandet är så populärt i vår snabba, teknikkommunicerande tillvaro. Jag kan skriva vad jag vill, var jag vill, för vem jag vill, mest för mig själv till att börja med. Det blir ett sätt att få vistas oemotsagd tillsammans med sitt ego. Hej å hå! Vill någon kommentera? Om ingen kommenterar blir det ju pinsamt – eller? Skriver man då bara vidare så här rakt ut i cybern? Tänker att det är en åldersfråga… Jag får väl vänja mig om jag ska hänga med – om jag nu vill hänga med…

Leave a Reply